[Verse 1]
Lyktorna vid spåren
Som jag hatade vande sig med åren
Jag var 17 och ville klara allting
Ville slippa deras vägledning
Mellan oss, ovan de tågen
Ville hellre bli ertappad och få gå sen
När elektriciteten gjorde svart på vitt till minnen
Och när rälsen inte ringlade i natten
Men belystes [?]
Och grått som slasket i december
Det som kom och som aldrig återvände
Det som parasiterade metallen
Stängde in den, liksom ut mig och förträngde
[Verse 2]
På byggområdet
Gick jag vilse tills ljuset tändes och såg det
När det ropade sprang jag tills jag snubblade i gruset
Och låg raklångt uppgiven
Och lyktorna tog mig
När jag sprattlade log de snett och slog mig
Tills jag frivilligt valde motsatt riktning
Till den långa, ljusa vägen som bedrog mig
[Verse 3]
Och januari
Jag betraktade det jag inte var kvar i
Och på bron när jag satt föll ljuset över mig
Sken upp det liv jag alltid föll tillbaks i