En gång när jag gick vägen fram då mötade jag hin onde
Usch usch usch, sur liten lu, då mötade jag hin onde
Och om du ger mig själen din så kunde du fånga mitt bälte
Usch usch usch, sur liten lu, så kunde du fånga mitt bälte
Då gav jag fan själen min och fångade så hans bälte
Usch usch usch, sur liten lu, och fångade så hans bälte
Jag gick mig framåt vägen där mötade jag en bonde
Usch usch usch, sur liten lu, där mötade jag en bonde
Och när han bältet mitt fick se han trodde det var hin onde
Usch usch usch, sur liten lu, han trodde det var hin onde
Det var en söndagsmorgonstund jag skulle till kyrkan rida
Usch usch usch, sur liten lu, jag skulle till kyrkan rida
Så satt jag på mig bältet mitt det glimma som solen vida
Usch usch usch, sur liten lu, det glimma som solen vida
Och när jag kom i kyrkan in där voro båd gamla och unga
Usch usch usch, sur liten lu, där voro båd gamla och unga
Och när de bältet mitt fick se de glömde bort läsa och sjunga
Usch usch usch, sur liten lu, de glömde bort läsa och sjunga
Och prästen stod för altardisk han skulle på knäna falla
Usch usch usch, sur liten lu, han skulle på knäna falla
Men när han bältet mitt fick se, han glömde bort Gud och alla
Usch usch usch, sur liten lu, han glömde bort Gud och alla
Och prästen bjöd mig oxar tolv och alla så voro de vita
Usch usch usch, sur liten lu, och alla så voro de vita
Jag skulle dem för bältet få men jag tyckte det var för lite
Usch usch usch, sur liten lu, jag tyckte det var för lite
Det var en måndagsmorgonstund jag kom i så galna tankar
Usch usch usch, sur liten lu, jag kom i så galna tankar
Då bytte jag bort bältet mitt emot ett par slarviga vantar
Usch usch usch, sur liten lu, mot ett par slarviga vantar
Det var ej stort med bältet mitt som mången väl kunde tänka
Usch usch usch, sur liten lu, som mången väl kunde tänka
Det flätat var av sillafjäll och ett par vidjelänkar
Usch usch usch, sur liten lu, och ett par vidjelänkar