Från skogen kommer björnen ner
till mänsklig boning när ingen ser
lägger sina ramar mot bondens bröst:
"Varför famnar du inte kvinnan din mer?"
Gården är grå likt ditt sinne gall
Hösten har stannat för evigt kall
Jag lägger mina ramar emot ditt bröst:
"Varför famnar du inte kvinnan din mer?"
Björnfader låt nu världen klinga
utav skratt och nyutslagen vår
Låt kvinnornas kjolar likt klockor ringa
på de fält där som gräset står
Från molnen svävar örnar ner
mot människoboning, fler och fler
Sveper sina vingar runt kvinnans bröst:
"Varför famnar du inte mannen din mer?"
Elden har falnat till aska och frost
Pannor och grytor fulla med rost
Vi sveper våra vingar runt ditt bröst:
"Varför famnar du inte mannen din mer?"
Örnmoder låt oss glädjen kalla
utav skratt och nyutslagen vår
Låt männens stränga livrem falla
på de fällt där som säden står
Se storkon stå i båset gall
Snår och buskar på åkervall
Gården är livlös som berget bredvid
Allting är tyst som i midvintertid
Blodlöst tycks oss bondens vara
såsom och dess lilla skara
Borta den lycka som livet när
Inget finns att hämta här
Gråfader låt nu pälsen din värma
Ge lite glöd till en slocknad härd
Låt de frusna sig livet närma
Famna dem alla i skogens gård
Så samla er alla från bo och lega
Styrka från marken där rötterna sega
förenar era klövar, ramar och klor
För skogen är helig och natten är stor
För skogen är helig och natten är stor
För skogen är helig och natten är stor