Inciklad av stjärnhärars krestsande fält Från alla väderstreck en vidgande reflektor Likt en fabeldröm som sammansmält Och visas av av en översinnlig projektor En bländande aftonsol där står förblödd Med irreversibla strålar från naturen flöde Min spegelbild i sfärens sidor är född Är det här jag skall finna mitt öde? Hänförd av dess hypnotiska komplexitet I en allomfamnande universalitet Fantasifullare än sagans poet Bildspel sprungna ur själens essens Spränger varje tankes gräns Ett klot bortom världsalltets kvintessens Dess yta är klädd av stjärnestoft Som med tusen ögon stirrar Rakt in i sinnets gömda loft I en dimvärld jag ändlöst irrar I detta töcken vilar ett tusenårsrop Kvävt av ett vakums strikta karisma Som girigt oms*uter och håller ihop Den silvriga glasglobens gnistrande prisma Jag beskådar genom detta fönster Mörkrets och ljusets eviga konflikt I sfärisk abberations förvrängda mönster Vindlar de samman i ett glödande skikt Bildspel sprungna ur själens essens Spränger varje tankes gräns Ett klot bortom världsalltets kvintessens Dess yta är klädd av stjärnestoft Som med tusen ögon stirrar Rakt in i sinnets gömda loft I en dimvärld jag ändlöst irrar Hänförd av dess hypnotiska komplexitet I en allomfamnande universalite Fantasifullare än sagans poet Bildspel sprungna ur själens essens Spränger varje tankes gräns Ett klot bortom världsalltets kvintessens