I dom svala rummen med tallbarrsdoft där bor småspararna där schlagerradio och börspessimism vaktas av karlarna Vart kan du gå annat än till din egen dörr och om du inte släpps in där så får du väl gå till posten och fråga: Finns det några brevvänner här Till och med kakelgolven med skit och fimpar förskjuter dej och tunnelbanehallens viskande eko vet vem som njuter dej Du vill slänga tårarna på dom som is och briljanter och slänga dom hårt Slänga dom på dom som har det lätt för att du har det svårt Det fina klirret från glasverktygen har du vant dej vid och alla tripper tog du för att som du sa slippa bli gravid Och din morsa hon ville du skulle va nån slags konfekt i kartong och din farsa han såg dig som flygvärdinna och du blev rädd av allt tvång Vem ska rädda dej, Bente ifrån tillvarons hundar? Så att dom aldrig mer Så att dom aldrig mer får hugga dej Dom kristna kom sjungande Barnatro och bestal dig på din och din brorsa på bågen for av vid rondellen när han skrek: "Stan är min!" Och din vaksamma vän som lurar sej själv med en mörkbrun peruk och säjer: "Ta min trygghet... här, ta min Mandrax och bli nu inte sjuk" Du står där med dina Beckett repliker och tigger om råd men avstånden är och förblir i en tillvaro utan nåd Nu när urhimlen mörknar över Centan och bilarnas lampor tänds bevakas du av tevekameror som aldrig frågat hur det känns Vem ska rädda dig, Bente... Och när lamp**na slocknat på Tysta Skriket, vem ska trösta dej då? När varuhusen har stängt och snutarna går två och två Nu när stadsborna sover sin trygghetssömn i låsta kvarter ska jag försöka hjälpa dej då eller ska jag bara fortsätta rulltrappan ner?