Du tog mej ur Rännstenen Där jag låg och grät Utfattig, naken Naken och rädd Du virade in mej I ditt långa hår Och bar mej sen hem Hen till din bädd Jag var ynklig Och galen av För mycket för fort Jag var fylld av Dårskap och död Du lät mej vila Och höll mej sen kvar Du gav av ditt Överflöd Jag hade släckt Alla ljus som Fanns kvar Nyfödd och hungrig Hungrig och arg Jag frös som En främling I främmande land Jag var som En ensam varg Utan flock, utan Villebråds död Bara månen att Fråga om svar När viddernas Lockrop Tjöt tomma Som skal Då tog du Hand om det Som fanns kvar Jag hör hjärtat Som dunkar Det slår sina slag Det är bara hjärtat Bara hjärtat som slår Jag tror inget Annat Än blodets rytm Jag tror bara Väntan Väntan och vår Jag krossas av Längtan Jag lider mej vill Jag vet att det Enda som finns Är kvinna och man Och dom barn Som dom får Ändå vill jag det Som inte finns