Tomas Ledin - Balladen om kapten magnus berlin lyrics

Jag minns inte när jag första gången hörde berättelsen om Fartyget Bollsta och dess kaptens dystra öde Hur som helst, det hela utspelade sig under en av Ådalens mest hektiska perioder, för drygt hundra år sedan Det var i September artonhundra-åttiofem Befälhavare Berlin var på väg hem Lastat tungt med gods ifrån Härnösand Styrde han sitt fartyg in mot älvens norra strand Ja det var bråda tider för en sjökapten ändå tacksam för sin lyckliga lott Hustrun hade sitt jobb som skeppets restauratris Och med två fasta löner Tre barn och ett på väg Snart två kakelugnar, i en egen lägenhet Var det inte helt lätt att förutse För kapten Magnus Berlin, vad som skulle ske Det var vid fyra tiden sikten var klar Han skulle släppa av ett ny nyförlovat par Där nära Veda låg en båt och väntade Man hade rott ut en bit, någon vinkade Där på decket fullt och med uppmärksam min Gav han nu order om att lungt sakta in Med hundra-femtio säckar mjöl ock fem fat sill Gjordes en gir och då krängde skrovet till Ja det var bråda tider för en sjökapten ändå tacksam för sin lyckliga lott Hustrun hade sitt jobb som skeppets restauratris Och med två fasta löner Tre barn och ett på väg Snart två kakelugnar, i en egen lägenhet Var det inte helt lätt att förutse För kapten Magnus Berlin, vad som skulle ske Då hela båtens last försköts där på däck Fylldes kaptenens anlete av skräck Slagsida situationen blev prekär Altt gick nu ju snabbt enligt vittnen som var där Man tog in vatten altt hände på en gång Ett par öppna ventiler i skeppets försalong Och fartyget Bollsta, hon sjönk som en sten Ner i älvens mjörka djup dock utan sin kapten Ja det var bråda tider för en sjökapten ändå tacksam för sin lyckliga lott Hustrun hade sitt jobb som skeppets restauratris Och med två fasta löner Tre barn och ett på väg Snart två kakelugnar, i en egen lägenhet Var det inte helt lätt att förutse För kapten Magnus Berlin, vad som skulle ske Skräckslagna blickar och skrik en utsträckt hand Dom flesta klarade sig, simmade in mot land Men kaptenens havande fru hon klämdes fast Under några lårar och drogs ner med skeppets last Kvar på ytan, simmandes mot land Tom i blicken, fylld av förtvivlan Sågs han släpa sig upp, satt på en sten Stumt gråtande, med skakande ben Där mitt i tumulten som pågick runt omkring Ropades hans namn, han hörde ingenting Han satt som fångad i sin uppgivenhet Vart han sen tog vägen, är det ingen som vet