Nu ser vi på ett dunkelt sätt och så som i en spegel men då ska vi stå ansikte mot ansikte med allt och elden rasar hänsynslöst nu brinner mina segel och varmed ska jag segla då när jag förlorat allt Min hand är tom och över ängen vilar gryningsdimman fyll mitt kärl för jag är tom sen hundratusen år vad hjälper det att minnas den allra sista strimman som for över din panna som en glödgad meteor Din arm är stilla andedräkten flyger genom vinden den fladdrar genom kosmos som en duva med ett brev och vintergator viskar till varandra över kinden din kropp är som ett fartyg som har fastnat på ett rev Det är så tomt i tankens hus en saknad fyller rymden en doft av sorg som en komet ur rymdens öde hed och skulle solen stiga upp så höj din hand och skym den för här på kyrkogården vill jag sakna dig i fred Det sägs att vi en vacker dag ska tala med de döda där deras själar skimrar som hos oss en ädelsten det sägs att barnen som ju kommer hit med sådan möda kommer från de dödas land till vår teaterscen Det sägs att vi har levt förut och lever gång på gång och mellan liven vistas i den fria tankens värld det sägs att livet är som en fortsatt följetong med möten och med avsked under utvecklingens färd Jag gömmer våra samtal jag tar ut en annan bäring och Nikodemos kom till Jesus hemligen en natt för svinen tuggar pärlor utan att få någon näring jag döljer våra tankar som man gräver ner en skatt Och du som hittar kartan med ett kryss där skatten ligger betänk dig mycket noga om du söker efter Graal den döde och den sjuke och den fattige som tigger möter du på vägen mot odödlighetens dal