Mina ord dom fanns det ingen täckning för Du kunde bygga drömmar av dom men jag var aldrig din Och lika hopplöst så som solen i februari Lika borta var mina fingrar från din kind Och det här det är den svåraste av månader Ingen vet om isen håller eller går av Du följde efter men det var jag som manade på Och dina rödgråtna ögon blev det sista som jag såg Vitlöksskal dom ligger här som ängelns vingar Den som äter något gott blir lovad bortåt solens land Men i natt så kom det tåg med is in på Malmö central Gud ta all vår längtan, ta hela skiten med dig och dra Det var ingen lögn när jag sa hur mycket jag älskar dig Går det att förlåta hur jag aldrig stannade kvar? Går det att förlåta hur jag kör med droppar av blod i bensinen? Om det är till någon tröst för dig så gillar jag inte heller mig själv