Det bodde en bonde vid sjöastrand. Det bläser kallt, kallt vädfer ifrån sjön. Han hade två döttrar och f*gra voro de. Det bläser kallt, kallt väder ifråan sjön. Den äldsta var svart som den svartaste jord. Den yngsta var vit som den klaraste sol. Å kära min syster du hjälpe mig iland, och dig vill jag giva min kära fästeman. Din fästeman honom får jag väl ändå, men aldrig ska du mer på guds gröna jord gå. Där bodde en spelman invid denna strand. Han såg ut på vattnet där liket det sam. På stranden skön jungfrun hon uppkastad var. Han gör utav henne en harpa så rar. Så förde han harpan till systerens gård, där bröllopet ståndar med lust och med ståt. Det första slag som på harpan ljöd. Den druden hon låg uti brudsängen död.