Längs Via Dolorosa växer spindelväven tät och det dundrar av bes*utsamhet i marken genom medeltidens mörker och konungarnas dal ända från den tid då Noak byggde arken Vi går på våra minnen som på glödande kol och när som helst så kan vi börja brinna det finns ingenting som säger att vi skulle nå vårt mål eller om vi gör det, att vi skulle hinna Magdalena du allena åker tåg till Samarkand Magdalena lös ditt ena mycket vackra strumpeband i kupén i nattens dunkel ska vi stirra genom fönstret och se regnet rinna och se månen lysa Magdalena du allena en oas i öknens sand Magdalena jag ska aldrig mera frysa Längs Via Dolorosa, ja, längs smärtornas väg till det du trott var dött och begravet siroccon blåser het och fuktig, söderifrån en farlig vind från öknarna och havet Varje enskild människa är en kontinent med brunnar som är djupare än tiden släpp en liten sten i brunnen som experiment en krusning blott, och bilden är förvriden Magdalena du allena åker tåg till Perpignan Magdalena i den sena timmen mellan yin och yang i kupén i nattens dunkel ska vi stirra genom fönstret och se regnet rinna och se månen lysa Magdalena du allena tyst i tågets restaurang Magdalena jag ska aldrig mera frysa