August Strindberg och Wilhelm Reich drar rickshaws i Paris för den franska revolutionen fick dom betala ett skyhögt pris det blev den borgerliga överkla**en som tog hand om det nya riket medan liket ännu låg ångande varmt och i skydd av det sista skriket Röda nejlikans verkliga ansikte spökar i nattens ljus den kla**lösa humanismens idé är den bara ett tillfälligt rus som domnar och somnar i stridens hetta och vaknar i dödens köld när medkänslans blomma skrumpnat ihop till en cancerböld Ur arbetarkla**en kom du en gång och din far han var kommunist och vad har det blivit av dig min vän om inte en nihilist inga eviga sanningar tror du på varken röda eller blå och själva det skälvande livet är inte mycket att hoppas på I skogen skriker en myling efter hämnd på en hjärtlös mor och i rymderna rullar åskan och det blixtrar från guden Tor och jättarna faller som käglor och det brakar av död och hat men ingenstans finns någon skyldig och till sist blir du desperat du vrålar i vild förtvivlan efter kärlek du aldrig fått men raffinemanget går vidare här i Kafkas förtrollade slott jag kan inte se någon väg ur den fälla du oförskyllt hamnat i du lär få dö likadant som du föddes och aldrig bli riktigt fri Alla dessa år av bitterhet och bu*tert grubbleri alla dessa sjuka tankars flykt i fruktlöst drömmeri alla dessa långa mil du strök som ensam varg i veum alla dessa dammiga mumienätter i Sigmund Freuds museum har det inte tjänat något till, var allt förgäves gjort om du vill ha den frågan besvarad så får du fundera fort för verkligheten förvandlas i en accelererad takt att eftertankens blekhet är krank är inte för mycket sagt Nå, vad ska vi göra med din förlamning och ditt självförakt din dragning till det som är abstrakt och din längtan efter makt ja**å, själv har du inte tänkt att göra ett endaste skit annat än att sätta dig på tunnelbanan och åka till Baker Street där sitter Sherlock Holmes och spelar fiol i sitt ungkarlsrum samtidigt som han tankfullt röker en pipa opium det är regn och dimma i London den mörka höstkvällen knackar på du lägger fram ditt fall lite kryptiskt och hoppas att Holmes ska förstå han suger förstrött på sin opiumpipa och ler lite grann i mjugg Dr. Watson förklarar förbluffad att han inte fattar ett dugg då skrockar Holmes och säger: "Min käre Watson, har du inget lärt av alla våra fall tillsammans? Det här är ju elementärt!" Sherlock Holmes tar pipan ur munnen och knackar den mot ditt bröst och stirrar dig stint i ögonen och säger med hånfull röst: "Du kan ta dina pissproblem och stoppa upp dom i din häck jag har viktigare saker att göra än att peta i din träck Carl Jonas Love Almqvist var här för bara några timmar sen jagad av borgarnas maktapparat och med nerverna på spänn etablissemanget hatar honom för hans heta drömmars skull och har sedan länge velat se honom lagd i gravens mull han hade blivit för obekväm och oskadliggjordes till sist man fick honom misstänkt för giftmordsförsök på en utlåningskapitalist nu satte han in mig i fallet på några rasande röda sekunder och mumlade sen någonting om det europeiska missnöjets grunder" Uppifrån har du hunsats och kuvats men underifrån ska du slåss utifrån har du bundits fast men inifrån kommer du loss du flyr längs hemliga stigar och hamnar långt bakom fiendens linjer och börjar varsamt handla och se med den klarhet som sanningen inger Nu börjar dansen och Sherlock Holmes spelar upp på sin spruckna fiol vi tråder en långdans i fiendeland under sanningens brännande sol alla hjältarna slocknar inför denna sista fantastiska tid vulkanerna vaknar till liv och de namnlösa samlar ihop sig till strid Så drar vi till kamp, inte för att vi vill, men vi har inget annat val vi vet att historien står på vår sida, än sen då, den trösten är skral vår förtvivlan är nu, och vår osäkerhet, vårt tvivel på resultatet så länge cykloperna lever och frodas så lever ju också hatet