Ack, Värmeland, du sköna, du härliga land! Du krona för Svea rikes länder! Ja, om jag komme mitt i det förlovade land Till Värmland jag ändå återvänder Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö Så vet jag att aldrig jag mig ångrar Ja, när du en gång skall bort och gifta dig, min vän Då skall du till Värmeland fara; Där finnes nog Guds gåvor med flickor kvar igen Och alla ä' de präktiga och rara Men friar du där, så var munter och glad! Ty muntra gossar vilja Värmlandsflickorna ha; De sorgsna - dem ge de på båten Och Värmelandsgossen, han är så stolt och glad Han fruktar för intet uti världen När Konungen bjuder, då drager han åstad Bland kulor och blixtrande svärden Ja! Vore det Ryssar till tusendetal Han ej dem alla fruktar, han vill ej annat val än dö eller segra med ära Och skulle han ej strida med glädje och med mod Och livet sitt våga, det unga? Där hemma sitter moder och beder för hans blod Med Bruden, den älskade, unga En Värmelandsflicka, så huld och så skön! För Kung och Land han strider, och hon skall bli hans lön Ho kan honom då övervinna?