Avsmak - Ett ansikte på glänt lyrics

Lever du som du lär, är du skalet du bär Finns det ens nånting där, vågar du se vem du är Uppdämd skit som har hänt, alla känslor du känt Ligger och bubblar latent tills ansiktet står på glänt Redan som liten hade allt varit skit Han hade lärt sig att leva genom att dö bit för bit Som en själslig kredit som nu var övertra**erad Hans äkta personlighet var glömd och ka**erad Sen hon lämnade honom har hans vardag varit grå Vilket hon i och för sig sa, att det var redan då Han kan inte förstå vad det var som var dåligt De som hade det så prydligt och pråligt Ingen får veta att det någonsin ägt rum Han biter ihop och låtsas va' stum Men en mental mal gnager hål i hans samvete Gör tillvaron kal och lagrar år till hans anlete Han småler och skrattar för att dölja sin sorg När han försöker socialiser på stadens torg Han är alla till lags, han vägrar visa sig svag Stereotypisk perfektionism har inga undantag Hans kropp är ett förvaringskärl av uppdämd våldsamhet Och anletet paketet som döljer allt förtret Men ytan blir alltmer porös Snart brakar det tillfälligt tämjda helvetet lös Lever du som du lär, är du skalet du bär Finns det ens nånting där, vågar du se vem du är Uppdämd skit som har hänt, alla känslor du känt Ligger och bubblar latent tills ansiktet står på (glänt) En fasad, ett leende, allt är ett spel Som bygger på rädslan av att allt ska bli fel Som en blockad, ett beteende, ett fysiskt försvar Till för att dölja de psykiska defekterna han har Hans léende förför, charmerar och berör Men inombord stagnerar allt och dör Han lever i ett bräckligt hölje, en lucker gestaltning Krackelerar skalet så rasar allting Han döljer sin karaktär under en skråpuk En uppdiktad imaginär gestalt för utebruk Men det sliter och skär i hans hjärta och buk Att han har anpa**at sig för att omvärlden är sjuk Att gå runt i samma trista varieté var dag Har fått honom att förtränga sitt genuina jag Allt är fundamentalt fel, han är onormalt stel Han drömmer om att få sprängas för att sedan bli hel Han kan inte bestämt säga att han vet vem han är Hans identitet känns mest som en last som han bär Kra**t är han det dem begär, han är samhällets chimär Fast i en annan karaktär, för att lyckas leva här Men det enda genuina är hans inre behov Instinkt är en vilja som flyter i hans blod Medan tankar går i varv, flagnar nunan i sin skarv För hans själ att krypa ut som en likblek larv Lever du som du lär, är du skalet du bär Finns det ens nånting där, vågar du se vem du är Uppdämd skit som har hänt, alla känslor du känt Ligger och bubblar latent tills ansiktet står på glänt Klippta klor och brända vingar Nedtryckt i skorna, fastspänd med tvingar Oskadliggjord och dämpad Han är tyglad, anpa**ad, strypt och lämpad Men dåliga tankar fyller hans sinne Fast hans bakgrund har bleknat, flagnat och dalat Likt fjädrar ur hans minne smädar någon hans inre Som en svart klump i hans bröst, som en inombords höst Som slår rot och en röst, som ett hot (Det finns ingen tröst, det finns inget bot Idiot! Du lever som någon annan Du har medelmåttigtordinär stämplat i pannan) (Vem fan tror du att du är) Självföraktet kopplar nya grepp om hans misär Hans psykiska sår, har legat och nött Och allt som gömts i hans ben kommer nu ut ur hans kött Han har inte längre något val Instinktivt kränger han sig ut ur sitt vansinnesskal Hans mask krackelerar, han anar sitt anlete Kanar mot sitt rätta jag och nollställer sitt samvete Han öppnar sitt ansikte, avhöljer tankar av skam Och allt mörker han döljer väller fram Spillror av hans barndom smakar svavel i hans gom Och det fräter och skaver honom tom Lever du som du lär, är du skalet du bär Finns det ens nånting där, vågar du se vem du är Uppdämd skit som har hänt, alla känslor du känt Ligger och bubblar latent tills ansiktet står på glänt