Med den blå ormen genom stan
Genom folk som vimlar runt I tusental
En dag till, hade hellre legat kvar
En dag till av så lite jag
Lever upp till andras och inte mina krav
En timme till ingenting igen
Jag har Garbochock I lurarna på vägen hem
Så trött på tomheten, så trött på Hagsätras perrong
För ibland så vill jag bara spränga all betong
Slå sönder hela stan till tonerna av Blått & Guld
Fast ibland så vill jag låsa in mig I nåt år
Men jag behöver den där pulsen, känna hur det slår
Som salt I mina sår
Stänger hjärnan när dörrarna stängs
Är ett ackord I en sång som saknar refräng
Och jag ser samma gator varje dag
Ansikten som jag känner igen men jag
Har aldrig hört ett ord, bara tomma blickar, inget prat
Och det e mörkt under ögonen I spegeln
Stirrat ut genom rutan hela vägen
Som ett skepp med revade segel
För ibland så vill jag bara spränga all betong
Slå sönder hela stan till tonerna av Blått & Guld
Fast ibland så vill jag låsa in mig I nåt år
Men jag behöver den där pulsen, känna hur det slår
Som salt I mina sår
Men jag lever och lär
Det är samma för dom flesta här
Där ansiktena är färgade av neon
Och varje vänligt leende e som ett hån
Man växer upp och man faller in
Man blir allt man aldrig skulle bli
För ibland så vill jag bara spränga all betong
Slå sönder hela stan till tonerna av Blått & Guld
Fast ibland så vill jag låsa in mig I nåt år
Men jag behöver den där pulsen, känna hur det slår
Som salt I mina sår