Jag tar ett steg bort från min ego-värld
Krossar spegeln med ett slag
En trivsam, skön och snäll idyll
Blir ett våldsamt obehag
Ett fönster och en eld, en vit eller bäcksvart portal
Mitt mönster bryts itu när jag tvingas till ett eget val
I mitt slott är jag min egen värld
Där dricks vin i silverkopp
Jag är mitt kungarikes egen hök
Från tornets högsta topp
Och jag ser ner när jag brinner och jag ber att få stanna kvar
Ty mitt liv har en gråton
Och jag stapplar runt i mörkret efter svar
Så jag klättrar upp i slottets högsta torn
Där axlar jag mina drömmar likt åkern sitt korn
Jag går mot horisontens vaga sken
Trots min styrka är jag allt för klen
Men idyllen krossas med ett slag
När dörren till min själ slås upp
Jag borstar bort mitt välbehag
Och jag flämtar efter luft
För det är mitt, inte ditt och mitt ego roffar åt sig allt
Slår mig blodig men försvarar mig
Så stor, så tyst, så isande kall
Så jag klättrar upp i slottets högsta torn
Där axlar jag mina drömmar likt åkern sitt korn
Jag går mot horisontens vaga sken
Trots min styrka är jag allt för klen
Jag är trött på att vara hatad här
Jag är trött på allt hyckleri
Vill bli älskad varmt i fridfull idyll
Inte som i den värld vi lever i
För här är kallt, här är tyst, här är livet som ett laddat gevär
Men jag tar och jag gör, det bästa av det liv vi lever här
Så jag klättrar upp i slottets högsta torn
Där axlar jag mina drömmar likt åkern sitt korn
Jag går mot horisontens vaga sken
Trots min styrka är jag allt för klen