Nu skall jag framsjunga en visa om mig
Som kommer att väcka förstämning hoes dig
Den börjar med kärlek i berg och i dal
Och s*utar med våldsdåd och rutten moral
Joddling!
Där växte i dalen två blommor en dag
Den ena var vacker, den andra var jag
Den tredje i fjärde vi lysning tog ut
Den femte i sjätte tog kärleken s*ut
Joddling!
Vi byggde en hydda på alptoppens snö
Där skulle vi leva där skulle vi dö
Åtminstone jag, detta framstod med skräck
När jag blivit utlåst fem nätter i sträck
Var morgon hon peka´ mot alpernas topp
Och sade: "Ack, Fingal, vill du kila opp
Dit ej några mänskliga fötter kan nå
Och plocka en alpros åt mig, eller två?"
Det verkade misstänkt att hon ville va´
Så ensam i hyddan vareviga da´
Så i stället för att leta blommor i snön
Jag stanna´ bak hyddan och speja i lönn
Då slank genom dörren en Sankt Bernardshund
Och efter slank Sankt Bernhard själv om en stund
Där satt dom och hångla´ och drack Eau de Vie
Och jycken med kaggen om halsen slog i
Då sprängde jag alphyddan med dynamit
Det ekade länge och doftade sprit
Sen grät jag en tår under stjärnornas tak
Ty visst var det synd på så´n prima konják
Moralen i visan är kort och burdus:
Låt bli att på alptoppar bygga dit hus!
Förlita dig ej på systemleverans på helgon
Ej heller på ombud med svans!
Joddling!