Delade samma alienation
men du trodde att jag menade
någonting annat när jag ville gå iväg.
Du gör hål i min själ.
Varför gör du så
när du mycket väl vet
att allting blir uddlöst när det
ställs mot dig.
Och om morgondagen bär med sig
sorg
vantolkas vår desperation
till något vi fjärmar oss ifrån.
Det dämpar mina samvetskval
att ta dig i försvar
trots medicinerna som du tog
när din kärlek dog.
Jag hade förväntat mig mer
av det jag förlitat mig på
men jag är inte längre rädd.