Jag och Kaj jobba tillsammans
på lokaltidning i Norrland
Han var strax över förti
och vår tidnings bästa journalist
Men det märkliga med Kaj va
att han varit kriminell
Han hade knarkat
och snott bilar
Tillbringat tjugo år i cell
Kaj blev mitt bästa exempel
på att man kan bestämma sitt liv
- att det inte är så förtvivlat ödesbestämt
som det verkar när man läser statistiken.
Vi blev riktigt bra vänner
men efter ett par år så bytte jag jobb och stad
och Kaj och jag hördes allt mer sällan.
Han skaffade fru och barn.
Så i höstas träffades jag Kajs fru
och frågade hur det var med honom
Hon sa att han börjat knarka igen
efter femton år som ren.
Hon berättade att han snor bilar igen
och lever som sprutnarkoman i Stockholm
Hon sa att han blivit mager och personlighetsförändrad.
Jag har inte vågat ringa honom.
Jag har ingen aning om vad hans fru
eller han själv tycker om att gör en låt av deras olycka.
Men jag vet att jag inte har kvar några illusioner
om att hans liv någonsin går att förändra.
Och jag ångrar mig att jag gjorde Kaj
till något slags slags socialt exempel.
Han är inget exempel,
han är min vän Kaj,
som det går riktigt illa för just nu.
I en ändlös ström av öden
och historier flyter Kaj och jag.
Något har bestämt någon gång
om vem det ska gå dåligt för
och bra.
Ändå har jag fåfänga funderingar
på hur jag ska bli
den som jag vill va.