Och jag tror att jag stannar i den stad där jag bor för hos oss händer inget det är tyst i mitt hål men ibland när jag vilar och tänker och så då är döden för nära för att orka förstå och jag spelar utan insats här det är sand emellan fingrarna och att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet och jag böjer mig framåt när jag går här bredvid och jag håller upp handen för att gömma mitt liv för så länge som jag kan komma ihåg har det funnits ett klister som fastnat på mig