Nu dansar dimmor på tjärnen, som solen väckte Då glimmar daggen i ljungen som natten skänkt i silver tår En storloms klagan om döden, var hälsad frände Var gång hon vaknar i jorden, och återföds Se hon svävar fram med diserna i dimman Så skimrande och kall Den dagen bringar sitt offer, till ljusa väsen Om hennes skuldror så vita, en mantel för de hängdas gud Se blommor grönska vid graven, de åren varsla Dess lycka äro förgången, i dyster skrud Se hon svävar fram med diserna i dimman Så skimrande och kall Härlig var dansen frejdig och vild Furorna flammar, solen går ned Blickarna tindrar med ögon så blå All jämt de vandra i en ring utav renaste guld Hon vakar med sin sång Försvinner bort i dimman Hon vakar med i sång Försvinner bort i dimmorna Se hon svävar fram med diserna i dimman Så skimrande och kall