Igenom natten red hon fram Johanna ifrån Orleans Inget följe, inget hov Bara elden följde I hennes spår Hon sa, jag är så trött på krig Jag längtar till ett vanligt liv En bröllopsklänning, ren och vit Att hänga på Min glupande aptit Na na na... Vad det, du säger gör mej glad Jag har sett dej rida natt och dag Och nånting djupt i mej begär Att äga nån så kylig Och så fjär Och vem är du som döljer dej I röken och förföljer mej Jag är elden, röd och het Och jag älskar dej för ditt högmod Och för din avskildhet Na na na... Eld, sa hon, gör kroppen kall Jag vill komma i din famn Och så steg hon in i eldens ljus För att bli hans älskarinna För att bli hans brud Och tätt intill hans heta bröst Där fann Johanna äntli'n tröst Och över bröllopsföljets hop Sågs brudens klänning sväva Liksom sot Na na na... Ja, tätt intill hans heta bröst Där fick Johanna äntli'n tröst Och hon förstod att det var sant Att om han var eld Då måste hon va halm Jag såg Johanna när hon brann Och hennes ögons stjärneglans Jag längtar själv till eldens lek Men måste den va så plågsam Måste den va så het