Mina ord dom fanns det ingen täckning för
Du kunde bygga drömmar av dom men jag var aldrig din
Och lika hopplöst så som solen i februari
Lika borta var mina fingrar från din kind
Och det här det är den svåraste av månader
Ingen vet om isen håller eller går av
Du följde efter men det var jag som manade på
Och dina rödgråtna ögon blev det sista som jag såg
Vitlöksskal dom ligger här som ängelns vingar
Den som äter något gott blir lovad bortåt solens land
Men i natt så kom det tåg med is in på Malmö central
Gud ta all vår längtan, ta hela skiten med dig och dra
Det var ingen lögn när jag sa hur mycket jag älskar dig
Går det att förlåta hur jag aldrig stannade kvar?
Går det att förlåta hur jag kör med droppar av blod i bensinen?
Om det är till någon tröst för dig så gillar jag inte heller mig själv