Gustav Eriksson var namnet, med vase på min sköld. Jag fäktades mot Kristian då i fångenskap jag föll. Men bojorna var veka och till frihet jag var snar, Jag färdades till Sverige och de vänner som fanns kvar. Min fader dräpte dansken; då i Stockholm flyter blod. Med hämnd i håg och sinne jag det illdåd så besvor. Här är bragden och de orden som finns kvar: "I fäders spår för framtids segrar" Här är kungen Gustav Vasa som oss gav: "I fäders spår för framtids seeegrar" Farofylld var tiden; ja ett äventyr där var. I Dalarna jag sökte finna folk oss till försvar.
Jag gömd och dold för dansken bland god och ondsint själ, Förklädd i kök och lada mig det folket höllo kär. Men till uppror där var tvekan så mot väster gick min färd. Väl kommen opp till sälen var dock vänner hamn i häl. Det var Engelbrekt och Lars utifrån Kettilbo Som jagat i mitt spår utan rast och utan ro. Så begynner där den resning som oss sedan frihet gav. Fast hårt vårt regemente, detta arvet nu ni har: Ett språk det er förenar och ett land det enat är. Ett Sverige som trots strider mot framtid folket bär.