Nu skälver visan vaggande Som tung skog i vingad vind Nu somna och i drömmar le Nu vila, rosenkind! Nu vaggar visan vän och öm Det är djup och ro i den Och när du ler i sagodröm Då tystnar den igen Den är som trädens tunga sus Som skvalp mot land i sommarsjö Och milt som våg mot gräsväxt grus Den lägger sig att dö Den skall nog susa stark en gång
Högt glad, som himmelen Den skall bli lek och rusig sång Och tystna av igen * Den skall bli glad som himmelen Kärleksröd, rosenfin Och du skall dricka djupt till den Ditt ödes tunga vin Men när du styvnat stelt till ro Och bäres bort av svarta män Och bäddas djupt i jordebo Då tystnar den igen