Nu vet du att jag lämnat dig, trots att jag höll dig kär,
men kom, i natt, till dödens fält, så möter jag dig där.
Så kan vi båda vandra över ljusets bro,
till landet bortom ingenstans, där nakna själar bo.
Men du får inte komma, nej du ska stanna kvar,
och bära på mitt minne, det jag lämnat har.
Det sista jag kan ge dig, förutom allt du minns:
ett hopp, i all förtvivlan, att döden inte finns.
Så går jag nu allena till flodens andra strand;
ingen vid mig, längre, som håller i min hand.
Men jag är inte rädd nu, för du har lovat mig
att lämna mig i visshet om att jag älskar dig.
En röst, från andra sidan, som önskar dig allt väl;
för var du än må vandra, är döden hack i häl.
En brist hos mig, som andra, det du inte vet:
att livet nog är underbart i sin förgänglighet.