Vi hade lämnat Östersund,
på väg mot norr, mot en lycklig stund.
Då stod hon där,
och hela bilen var kär.
Vi börja' titta under lugg,
av vad som sas hörde ingen ett dugg,
för hon var där,
och hela bilen var kär.
Bland älgar och skog,
våra hjärtan de slog,
för den norrländska präriens gudinna.
Hennes ögon de log,
och hon tog och hon tog,
hon var den norrländska präriens gudinna.
Vi slog upp tältet vid en sjö,
en plats så vacker att man kunde dö.
Hennes blick när hon log,
vi kunde aldrig få nog.
Bland älgar och skog,
våra hjärtan de slog,
för den norrländska präriens gudinna.
Hennes ögon de log,
och hon tog och hon tog,
hon var den norrländska präriens gudinna.
Ingen såg va' hon va',
inte ens bilen var kvar.
Bland älgar och skog,
våra hjärtan de slog,
för den norrländska präriens gudinna.
Hennes ögon de log,
och hon tog och hon tog,
hon var den norrländska präriens gudinna.