Det är fläckigt i soffan och det luktar jord,
det är blod på tapeten, nån har skrivit ett ord,
nere i Södern är skörden alltid god.
Det brinner på fälten om fader välter ett bord,
bröder bryter av brödet som om det vore mord,
världen i lågor, nån ruvar på hämnd,
men det enda jag bryr mig om ifall gitarren är stämd.
Jag skriker, skriker ändå.
Jag skriker, skriker ändå.
Jag ser explosioner vid horisontens rand,
förkolnade kläder, en syster i brand.
Om vi följer ljuset, det ljus som är hett,
är det klart att det brinner i huset,
det kanske till och med är rätt.
Jag skriker, skriker ändå.
Jag skriker, skriker ändå.
Jag skriker, skriker ändå.
Jag skriker, skriker ändå.
Jag skriker, skriker ändå.
Jag skriker, skriker ändå.
Jag skriker, skriker ändå.
Jag skriker, skriker ändå.
Jag skriker, skriker ändå.
Jag skriker, skriker ändå.
Jag skriker, skriker ändå.
Jag skriker, skriker ändå.
Jag skriker ändå.
Skriker.
Skriker.
Skriker.
Skriker ändå. Jag skriker ändå.