En visa vill jag sjunga här,
om Sveriges svarta dag.
När segern var så nära oss,
men byttes i nederlag.
Vi sände våra pojkar ut
att slåss i fjärran land.
För fosterlandets ära
deras unga hjärtan brann.
Nionde februari
uti staden Sapporo.
En tapper skara såg man där,
det var våra pojkar blå.
Med trenne kronor på sitt bröst,
de stoltaste man såg.
De kämpade, förlorade,
men segrade ändå.
Ett mål strax gör Tord Lundström ack,
det var en glädje sann.
Men domaren var avig
och menade på att han
i målområdet varit med
sin käcka svenska fot.
Uti vart ärligt hjärta
där blev då mycken knot.
De anföll oss från alla håll,
men ingen slapp förbi.
De tappra svenske stod emot
det tjeckiskas raseri.
I andra perioden
stod det oavgjort till s*ut,
fast hela situationen såg
allt rätt så hopplös ut.
Man väntade blott på en
tjeckisk seger inom kort,
men som jehu stod där Mats Lind,
en hjälte av äkta sort.
Han slogs som blixten, sköt sitt mål,
ett under uppenbart.
Av tack Mats Lind, min unge vän,
det dådet glöms ej snart.
När tjecken detta ilsket ser,
då börjar han med list.
När våra män ska göra mål,
då flyttar han ka**en vips.
Men våra gossar spelar rent
förutan vank och brist.
Men tjeckerna med trix och knep,
de gör två mål till sist.
Den kulan visste var den tog,
det måste erkänt bli
Men vänta bara, än finns hopp,
än är inte allt förbi.
Och segerns dag ska randas snart,
för våra gossar blå.
Som kämpade, förlorade,
men segrade ändå.
Som kämpade, förlorade,
men segrade ändå.