I det förgångnas skuggor insvept vilar skogen i obskyr majestät
Likt Järnskogens lövsalar höljda i svart kläds den ock i dystra färger
Evig död i nattsvärta bunden, här droppar vårt blod från gran
I oändliga svarta floder - nattens blod; hedniska tårar
Det ra**lar och ta**lar
Pra**lar och knastrar
Vinden viner, regnet piskar
Var kväll går solen för evigt ned
Och var natt minner om fornstor norrön tid
Varje natt vaknar skogen i dunkel prakt
I dimhöljda minnen är var natt lik en evighet
Vad dväljs i det fördolda, vad hyser dessa salar?
Där skuggor dansar i skenet av månens blod
Ett bortglömt rike höljt i nattens djupa mörker
Mörker så djupt att intet ljus tränger in
Blott finns detta minne av en förgången tid; ett vet jag som aldrig dör
Evigt är mörkret, vidsträckt slumrar skogen (i evighet)