I maj var vädret ljuvligt
och stan var full av liv
Folk hurrade på gatorna
när vi marscherade förbi
Vår tro var utan fläckar
Vårt hopp var utan gräns
Vi hade inte lärt oss än
hur nederlaget känns
I juni skärptes striderna
Dom besköt oss varje dag
Och några lämna' staden
Men dom flesta stanna' kvar
Vi hoppades på morgondan
och trodde, den var vår
Fastän några kanske tvivlade
så stanna' dom ändå
I juli kom attacken
Vi slogs från hus till hus
Och långsamt maldes staden ner
till en blodig hög av grus
Vi slogs med allt vi hade
Vi kämpade som djur
Men lyckan hade lämnat oss
Nu var det deras tur
September kom med kyla
Vi gick mot nederlag
Vi såg det allihopa
Vi såg det all'es klart
Det fanns ingenstans att fly till
så ingen gav sej av
Vi kunde bara dö för det
vi trodde var vår sak
Idéer lär visst aldrig dö
Det har jag läst nånstans nån gång
Med det är svårt att riktigt veta
hur det egentli'n är med sånt
För egen del så kan jag bara
säkert säg' en sak:
Jag hoppas inte längre
Men tron, den har jag kvar
Det här är nog mitt sista brev
Dom är mycket tätt inpå
Vi ses nog inte mera
Det verkar knappast så
Men en sak vill jag be dej om
en allra sista tjänst
Berätta vad vi kämpa' för
för dom som kommer sen