Ingen i Helsingfors känner igen mig. Gå på stan är som att gå i skogen
Jag saknar skogen. Det första språk som jag lärde mig av mamma är det
Första språk som jag börjar glömma
Känner jag, muterad i realtid. I min egen röst hör jag en främlings
Här är gatan där mamma blev dumpad av en tjockis som gillade godis
Och bilar. Det får syster och jag tacka för
Ett hjärta dött, två fött
Känner mig så hemma här. Känner mig så borta här
Känner mig så halv här, och halv är det jag är
Stans största disco. Sammanlagt har jag varit där i veckor
Nu går jag förbi. De undrar om alla klyschor stämmer. Om svenskar
är töntar och diplomater. Om finnaren är macho med raka böghatare
Stämmer det?
Kärlek och språk är sådant som förenar
Kärlek och språk är sådant som delar
Det första språk som jag lärde mig av mamma
är det första jag börjar glömma
Känner mig så hemma här. Känner mig så borta här
Känner mig så halv här, och halv är det jag är
Fick ditt brev tolv år för sent. Det på finska i bläck där du skrev
Om dig själv och det nya millenniet. Undrade om jag ville fira det med dig
Ingen som lever kommer ifrån sina egna sliding doors. Tänk om, vad
Hade hänt om jag fått dom orden när du skrev dom?
Känner mig så hemma här. Känner mig så borta här
Känner mig så halv här, och halv är det jag är
Känner mig så hemma här. Känner mig så borta här
Känner mig så halv här, och halv är det jag är
Känner mig så hemma här. Känner mig så borta här
Känner mig så halv här, och halv är det jag är