Vinterns första snö faller mot min hand,
Blickar upp mot himmel grå,
Månget månvarv har drivit bi.
En lång väntan på isens tid,
Känner skogens andedräkt,
En andning fylld av urkraft.
Korpen mig kallar, för att visa väg,
Till mitt ödes hall.
Ett farväl, ett löfte i blod,
Att åter ses när isen bryter upp.
Börjar min resa mot Ägirs hall,
En sista blick mot min viloplats.
I nedan står tiden still,
I ovan är djupet svart,
I öster blir du bunden
av kval.
I väster står porten tung,
I söder där blir du blind,
I norr finner du svar.
Land möter hav, natt möter dag.
Is möter jord, frågor möter svar.
Stjärnors sken faller på is,
Speglar den svarta ytan.
Lämnar den snötäckta strandens kant,
Där hav möter jord
frusen mark.
Bortom den ärrade spegeln i fjärran,
Kallar min fjättrade själabror.
Över Ägirs frusna hall,
Bär min väg för att bli hel.
Nio är vågorna,
Nio är synerna,
Nio är nätternas kval,
Nio är smärtorna,
Nio är offren,
Nio är livets tal.
Mörk är natten trots stjärnors sken,
Tung och trött i sinne och kropp.
Vinden driver över isen, så bitter och kall.
Minnen driver till ytan, glömda dagar.
En smärta förstenar min kropp.
Natten lyser upp i ett förblindande sken,
Faller på knä, rösters dån
Ansikten förvridna i underliga grin;
Skepnader rusar förbi.
Drömlika gestalter med vingar av blod
Dansar över marken.
Svärdsång och hornlåt,
Hovtramp och djurvrål,
Galder och runsång,
Blot och offer till Grimner.
Vargagrin och björnram,
En bärsärks raseri.
Skugglika själar med blånad eld,
Gråben förlöst i månens sken
Svärdsång och hornlåt,
Hovtramp och djurvrål,
Galder och runsång,
Blot och offer till Grimner.
Land möter hav, natt möter dag.
Is möter jord, frågor möter svar.
Känner vinterns andedräkt,
En andning fylld av urkraft.
Korpen mig kallar,
För att visa väg till mitt ödes hall.
Fragment av svar givna i syn,
Otydliga i sin klarhet
Åter tillbaks i nattens kyla,
Bländad av bilderna.
En glimt av vad som komma skall,
Eller forna minnen från havets djup?
Tankarna vandra, svårt att se.
Fler frågor utan svar
Utan svar