Blickade upp i natten,
slagen och driven till marken.
Omtöcknad fylld av förbittring,
kunde ej se klart
Famlade bland tankar,
min själ bedriven.
Urdriven var min broderhälft,
hörde nattens barn
Hörde nattens barn
mina barn.
Mina barn!
Medan regnet föll svalt,
ekade en förtvivlans sång,
över en fallen fader.
Sorg blev snart till vrede
Fångad i elden,
ingen väg ut,
hugg, slag och spe,
de band en själ, min vargbroder
Min vargbroder
broder i blod.
Min vargbroder
broder i blod.
Min vargbroder
broder i blod.
Min vargbroder
broder i blod.
Faller åter ner,
i böljande hav,
medvetandets dunkel,
tidlöst drivande gäck.
Röster av svek,
galdrar som ljuder,
från nidingars mun,
slitande smärtor,
separerad, bunden.
Ett vagt minne, att jag
att jag lyfts upp.
I fjärran dunkel, en elds svaga sus
Min vargbroder
broder i blod.
Min vargbroder
broder i blod.
Broder i blod