Trofast skördar hon linet
i drömmar om frälsning och död.
Om söndagar smakar hon vinet
och Herrens välsignade bröd, åter igen.
Längtande ser hon mot skyn
och knäfaller stilla i bön.
Förnedrad i allas åsyn
förblir hon ett hjon utan lön, åter igen.
Ständigt fångad av nåden
flyr hon från livet förskrämt.
Tröstlöst följer hon råden
som Herren förkunnar bestämt.
Aldrig får hon förklarat frälsarens självklara ord.
Allting förblir obesvarat när hon uppgår i ovigd jord.
I myllan börjar det gro
ett väsen av mörkret fött.
För kvinnan fick ingen ro
och även fast hon har dött, går hon igen.
Om söndagar skändar hon graven
som minner om himmelsk tid.
För evigt förvisad till kraven
trots löftet om om evig frid, går hon igen.