I vankelmodets skymning
klarnar det till s*ut
som grumlat våra sinnen
och fängslat våra ord.
Kristallklart brinner modet
i hjärtan utav järn
som tyngt oss ned i drömmar
av outhärdlig sömn.
In träder natten
och skuggar låtsasvärldars sken.
Gåtfullt glimmar stjärnorna
från landet som en gång ska bli mitt.
I lättjefull berusning
lämnar jag en hembygd
som lockat med sin trygghet
men bundit med sin skuld.
Jag flyr över den slättmark
som sveddes av profeter
till riket bortom böner
där ängar ännu frodas.
Över förtvivlans krön, under förtryckets sky,
genom begärets kött går färden.
Till sökarnas fristad – Aftonlandet.