Gömda under gyllenbruna örnbräken förblir vi dårar ifrån ingemansbygden.
Glömda av det stora själsliga armodet men ständigt andandes för orosfolk.
Här ärver vi vår längtan vår fruktan och vårt hopp.
Och arvet strömmar ständigt vidare helt oförhappat villkorslöst.
Kallraset sipprar in genom enkelglasen. Fukten borrar sig in genom bröstkorgen.
Det är som att somna om igen när barvintern viner över stubbåkern.
Det är som att hela tiden vakna på riktigt när kaffet står och puttrar helt för vår skull.