Prärien låg vackert grön,
den var stor, tyst och skön.
Men så kom vite man,
ville dra järnväg fram.
Då sa den tappre siste mohikanen: "Vilda västern är ej som förut."
Då sa den tappre siste mohikanen: "Vilda västern är ej som förut."
I galopp hem han for,
grävde upp yxa stor.
Men hans fru sade vred: "Kila ut och hämta ved."
Då sa den tappre siste mohikanen: "Vilda västern är ej som förut."
Då sa den tappre siste mohikanen: "Vilda västern är ej som förut."
Hör hans tjut: "Blod och död."
Han sprang ut ond och röd.
Men hans fru tog ett spjut, stack det då i hans s*ut.
Då sa den tappre siste mohikanen: "Vilda västern är ej som förut."
Då sa den tappre siste mohikanen: "Vilda västern är ej som förut."
Järnvägslok spotta' rök.
Hövdingstok runt om strök.
Vit man sa: "Sånt humör. Ni blir bra konduktör."
Då sa den tappre siste mohikanen: "Vilda västern är ej som förut."
Då sa den tappre siste mohikanen: "Vilda västern är ej som förut."
Vilda västern är ej som tidigare.