Polaren Pär är ganska trasig;
Hela hans värld har gått itu.
Han tror sig ha sett ett flygande tefat
I Lördagsmorse kvart över sju.
Han tog en tur på Jungfrufjärden.
Vinden var fin. Och focken slog.
Plötsligt blev allting tyst i världen
Vågorna sjönk och vinden dog.
Allting blev laddat, konstigt och farligt.
Märkliga dofter steg ur sjön.
Rodret satt fast. Helt oförklarligt!
Till råga på allt blev solen grön!
Och det blev tystare än själva döden.
Något gled in i vår atmosfär.
Slocknad var vinden, solen och glöden.
Nu är det klippt, tänkte jag, sa Pär.
Ingen idé att lämna skutan.
Inte en käft på sjön mer än jag.
Varenda sträng sprang av på lutan.
Radion dog (och det var ju bra!)
Stel som en pinne, andandes bara
Satt jag på toften tung som bly
När något som jag ej kan förklara
Flög in i Jungfrufjärdens sky.
"Men jag kan säga dig så mycket,
Att det var höljt i silverglans.
Det var ett himmelens sanna smycke
Som över Jungfrufjärden fanns.
Och jag blev kall och min själ blev naken
För detta föremålets skull
Varenda gång jag tänker på saken
Måste jag gå och supa mig full!"
Envoi:
Medborgare, vem kan förklara?
Vem kan slå huvudet på en spik?
Polaren Pär kan inte svara
Annat än termer av ren mystik.
Säg, var det efter, eller före,
Pär tog sig några jamare?
Den som öron har, han höre.
Den som har ögon han kan se...