Jag sjunger en visa i vinden
Och hoppas att vinden för
Min sköna den visan mot kinden
Och i hennes öra strör
Och hennes hjärta rör.
Jag har varit i länder många
Och ej varit i många fler.
Nog skulle jag s*uta gånga,
Om du mig därom ber.
Och kärligt på mig ser.
Men önska mig lycka på färden
När jag nu ifrån dig drar.
Och orsaken, Ann-Katrin, är den:
Jag kan ej stanna kvar
Där jag ej din kärlek har.
Jag sjunger en visa i blåsten,
Jag sjunger en visa i storm.
Mitt hjärta är som en gråsten,
Mitt hjärta har mist sin form.
Men hör på min marsch under månen,
Den gungar i stadig moll.
Den pa**ar ej på grammofonen,
Den handlar om dig, ditt troll.
Att ditt hjärta är ett såll.
Och min smärta är enorm.