Nu när tingen börjar klarna Och allt töcken rensats bort Blir konturerna och gränserna så skarpa Och alla sår som rives upp Och aldrig läkts igen Blir blottade och huden börjar andas
Den människa som kuvas Hon ruvar på sin hämnd; Hon tiger aldrig stilla som i graven Hon rustar sig för motstånd Hon gör sig klar till strid; Hon gör sig klar att möta morgondagen