Arvidsson på svetsen har problem med nerverna,
Så han stegar in till varvets medicinman
Och säjer: "Jag vill gärna slippa fartygssidorna,
För det känns som om jag svetsar i en dimma.
Ja, magen känns ibland som en ilandfluten manet,
Och huvet snurrar när jag tittar ner.
Efter femton år på plåtarna så skulle det va bra
Om jag kunde få förflyttning ner till verkstan."
"Sånt där är inte konstigt" säjer läkaren och ler.
"Det händer sej ibland när man blir stressad,
Att magen bråkar eller att balansen verkar sne,
Men som väl är finns det medel mot det mesta.
Jag skriver ut ett piller Ni kan ta nån gång ibland,
Och sen kan vi öka dosen efter hand.
Men tänk bara på att såna dar får bilkörningen va,
För det är möjligt att Ni blir en smula långsam."
Men Arvidsson blev sne som en kolerisk general,
Så han reste sej och röt med tordenstämma:
"Så att hänga tretti meter över kajen det går bra,
Men biljävlen den ska jag lämna hemma!"
Och sen tog han sats, från fyra meter, som en galen tjur
Och stånga läkarns tänder ner i halsen.
Efter det så var han friställd, men det löste sej till s*ut.
Och sen dess så har han ordning på balansen.