Allan Edwall - Jag gick mig åt körka lyrics

Jag gick mig åt körka när nöden var stor, singduliadej när nöden var stor. För där får man lindring om bara man tror, singduliadej om bara man tror. Allena och fattig i världen jag var, utan kläder och skor utan mor utan far. Ja allena i världen jag var. Jag knacka på dörren där pastorn höll hus, singduliadej där pastorn höll hus. Då öppna en kvinna så f*ger och ljus, singduliadej så f*ger och ljus. Var vänlig jag sade att släppa mig in, jag är hungrig och trött men beskedlig i sinn. Var så vänlig att släppa mig in. Min make är borta, sa hon, han förrättar ett dop, singduliadej han förrättar ett dop. Och sen ska han lägga en karl i en grop, singduliadej en karl i en grop. Ja präster får slita, sa hon, för världen är hård. Men jag hjälper så gärna med själarnas vård. Ty världen är bister och hård. Nu hoppar jag över en vers eller två, singduliadej en vers eller två. För prästfruns respekt bör man akta uppå, singduliadej ja akta uppå. Dock kände jag inte nån köld eller svält och med själs-friden var det förträffligt beställt. När jag småningom gick därifrån. Så därför när nöden som värst sätter åt, singduliadej som värst sätter åt. Och själen är full av elände och gråt, singduliadej av elände och gråt. Bege dig medsamma till körkan nån dag, när som prästen är borta på tjänsteuppdrag. Du får lindring och tröst liksom jag.